Syftet med denna sidan är att du som nybörjare eller som har hållit på med fågelskådning ett tag, ska kunna ha den som kunskaps- och inspirationskällakälla. Förändringar allt eftersom fler idéer och bra bilder tas fram. Där finns egentligen hur mycket som helst att tillföra innehållet för att målet ska ge dig en helhet som är till nytta när du studerar fågel. Lycka till!

Inledning

Fåglarna är en fascinerande grupp djur som vi människor kommer i kontakt med överallt. Många nöjer sig med att konstatera att det är en skata, talgoxe eller att näktergalen har kommit tillbaka. Men vi är en stor del som bryr oss om fåglarna, fast på ett mera intensivt sätt. Det kan vara att mata dem under vintern, man har dom som hyresgäster i trädgården eller man helt enkelt reser runt och studerar dom mera ingående. Fåglarna har något som alltid fascinerat människan, nämligen konsten att kunna flyga. Dom kan bemästra olika sätt att ta sig fram med sina till synes bräckliga vingar. Människan har alltid försökt komma underfund med hur dom tar sig fram, kan ryttla eller ännu märkligare flytta över i stort sett hela jordklotet.
Att skåda fågel kan ske på så många olika sätt. En sak som är nästan är ett måste, en kikare. Kvalitén på denna har inte så stor betydelse, för de allra flesta kikarna idag håller från hyfsad till mycket brilliant kvalité.
Fåglarna, dessa sköna varelser, möter vi i stort sett i alla miljöer, trädgården, skogen, ängen, staden, havet. Att då kunna få klart för sig vilken art det är jag ser eller hör stärker helt klart bilden och upplevelsen. Den egna självkänslan får en kick när jag kan säga att det är en trädgårdssångare som sjunger i bersån eller att det är en tornfalk som ryttlar längs vägen.

Vi ska försöka reda ut olika saker som påverkar kunskapen att verkligen kunna göra en säker art-bestämning.

Man kommer till olika "tidpunkter" eller "perioder"i sina fågelstudier. Det börjar med enkla sätt och tillfällen som leder till ett fördjupat intresse. Besök vid bra lokaler i närmiljön där fåglarna förkommer ”lite mer” än vanligt. Intresset odlas i olika riktningar som att enbart ägna sig åt skogens fåglar, ugglestudier, trädgårdens fågelliv, den närliggande våtmarkens fåglar eller rent av lokalen där massor av vadare rastar på sin väg under vår och höst. Man kanske fortsätter intresset med att ”jaga” rariteter. När det kommer larm om en sällsynt gäst eller rent av en ny fågelart för landet så ”drar man” direkt. En del nöjer sig dock med att i lugn och ro studera fågellivet ”hemmavid”. Sätten är väldigt olika, men allt har ett syfte, nämligen att lära känna igen våra fåglar.

Hur man beter sig varierar väldigt mycket. Att följa med en fågelförening på deras organiserade exkursioner, innemöten för att den vägen ta in så mycket kunskap som möjligt är bra. Man kanske går med i en studiecirkel och på det viset kommer i kontakt med likasinnade. Eller att på egen hand titta på fåglar och med hjälp av fälthandböcker, CD-skivor och en hyfsat bra kikare försöka lära sig konsten att bestämma fåglarna är väldigt spännande.

En kikare som hänger om halsen är det första som man bör skaffa sig.
Förstoringsgraden bör vara 7-10 gånger, diametern på linsen ska vara mellan 35-50 mm. Ju större öppning som släpper in mycket ljus, desto bättre är det. Ju tyngre kikaren blir, desto svårare är det att komma från skakningarna som leder till oskärpa och en dålig upplevelse. Men även en mycket lätt kikare kan ge skakningsoskärpa. Förr var det 7X50 eller 10X50 som gällde. Idag finns det betydligt fler kombinationer att välja på.
En kikare som är lätt att vika ihop och ha i fickan, en s.k. teaterkikare kan duga, men är oftast för liten och för dålig i skärpan. Fågeln upplevs väldigt liten i kikarfältet.
Den optimala kikaren är när kikarhuset är helt slutet och vid skärpeinställningen så rör sig prismorna inuti kikarhuset. Dom är då skyddade från vatten och damm.

Två olika typer av kikare som finns på marknaden. Den vänstra är klart bäst med sin hela "kropp" som skyddar prismorna från damm och vatten.

När man ska köpa en kikare så finns det flera faktorer man ska fundera på. Den ska vara skön att hålla i, den ska vara förhållandevis lätt och den ska ha en rund bild då man håller upp den mot en ljus bakgrund.
Vad är nu det för något?
Genom att hålla kikaren med sträckt arm, titta in genom okularet med exempelvis himmeln som bakgrund, då ska den ljusa cirkeln/bilden vara rund. Flera kikare har en något kantig cirkel/bild. Dessa har då prismor som inte är skarpa ända ut i ytterkanterna. Den förstorade bilden ger då bara skärpa i mitten.
Ofta hör man försäljaren i butiken säga – ”den har jag sålt mycket av”!
Akta er för detta argument!

Den vänstra kikaren har en förstoring på 10x40 medan den högra har 8x35. Som nybörjare är den högra bra att börja med.

Försök att testa kikaren innan du bestämmer dig. Det finns flera mycket bra butiker på västkusten (Getterön), Öland (Naturbokhandeln) och i Stockholm (Gunnars Foto) där du kan testa olika modeller. Där får du dessutom en utomordentlig information om kvalitéerna på kikarna.
Remmen som ska ligga runt halsen ska vara bred och helst lätt madrasserad för att ge en behaglig känsla när kikaren hänger runt halsen.
Priset för en kikare kan delas in i tre olika klasser. Den enklaste kostar 300-900 kr, och nästan grupp 1500-3000 kr. Sedan kommer den allra dyraste som ligger 4000 och uppåt.
Om intresset för fågelstudier blir stort så kommer det helt naturligt att bli en investering av en bra kikare på sikt. Att den kostar mycket är samtidigt en garant för att den håller.

Nästa investering blir med stor sannolikhet en tubkikare. Denna ger då en möjlighet att kunna studera och bestämma fåglar på längre håll. Om man är ute vid kusten och tittar på sjöfågel, eller om man tittar på gäss på en stubbåker eller rent av kikar på en rödhake i trädgården så kommer upplevelsen att bli mycket större.

Tubkikaren med ett bra och stadigt stativ gör skådningen kul och spännande. Höjden på stativet är viktig för att man ska stå rak vid användandet.

En tubkikare ska dessutom vara monterad på ett stadigt stativ och ha en förstoring på 20-30X. Det finns okular som har upp till 60X förstoring (sk. zoomokular) men detta innebär en risk för dallringar p.g.a. värmen i landskapet. Öppningslinsen bör inte understiga 60 mm utan helst vara upp mot 70-85 mm för att erhålla en mycket ljusstark kikare.

När man skaffar sig en tubkikare så har man ytterligare en kikare som kräver att en hand är ledig. Man får då ett litet handikapp eftersom handkikaren kräver två händer när man spanar i den. Det finns idag fina bärselar till just tubkikare att skaffa. Annars får man lägga den över axeln och är rätt lätt att ställa ifrån sig då man utnyttjar handkikaren. Priset för en tubkikare idag är rätt stor. Priset för en tubkikare är idag mellan 3-4000 kr och upp till 30 000 kr. Priset får givetvis vara riktmärke på hur mycket man skådar och är aktiv i fält om nu det inte finns väldigt gott om pengar att spendera på just optik. För en bra tubkikare höjer upplevelsen ordentligt!

Fälthandboken är den sak som bör ingå i fågelskådarens utrustning. Det finns en väldigt stor mängd med fälthandböcker att köpa i handeln idag. Men det är få som håller bra kvalité och är aktuella. Boken ska vara lätt att ta med sig, oöm och dessutom täcka in alla fågelarter som man stöter på i svensk natur. I och med det så är även Europa med i bilden. Det beror på att böckerna med kvalité och bra teckningar täcker in hela Europa.

Boken ”Fågelguiden” är en mjukpärmsbok, bra illustrerad, bra text och upplagd enligt de senaste ordningarna i taxonomin. En ny upplaga med utökat antal sidor är p g under våren 2010.

Lars Jonssons ”Fåglarna i Europa” är också alldeles utmärkt med bilder som en av världens bästa fågelmålare har gjort. Den har dock några år på ”nacken”. Det innebär att detaljer i flyktbilder, ruggningsdräkter eller vinterdräkter har förändrats. Det är inte så att fåglarnas dräkter har förändrats utan ornitologin har gått så mycket framåt. Genom alla fågelskådares ”slit” i fält så har kunskapen ökat i takt med den. Antalet fågelskådare ökar och därmed kommer mer kunskap fram.

Fotografering har gjort en revolution genom den digitala kameran! Detaljer som varit svåra att få på bild lyckas man allt oftare med. En bok är en bok och bilderna i den är aktuella för stunden. Genom ett väldigt stort antal webbsidor på Internet så har också en väldigt stor mängd bilder blivit tillgängliga. Dessa är dessutom ofta färskvara!
Det finns dock böcker med bilder, men dessa har fågeln fotograferad i ett visst ljus och läge. Det är inte alltid så att fågeln sitter eller ser precis ut som på den tagna bilden. En tecknad fågel stämmer oftast mycket bättre på fågeln man ser.
Fälthandboken är utmärkt litteratur att ha vid sängen innan man ska sova! Där finns alltid något nytt man missat sedan tidigare.

De två fälthandböcker som är bäst på marknaden.

En sak till som är bra och viktig i utrustningen, nämligen en anteckningsbok. Genom att föra anteckningar, rita enkla skisser så kommer upplevelsen att bestå. Man har ett mycket bättre sätt att komma ihåg de olika detaljerna som säkerställer bestämningen av fåglarna. Trots alla fina möjligheter att skriva in sina observation på Internet, så är det fortfarande så att den egna anteckningen som står sig starkast.

Efter en morgon eller dag i fält ensam eller med exkursionskamrater så är det allra bästa att sätta sig ner i läshörnan med sin fälthandbok och anteckningsbok. Genom att läsa sina egna anteckningar och sedan läsa i boken då faller pusselbitarna på plats. Upprepning av detta då kommer så småningom kunskapen att öka markant. Man får en egen självsäker-het som är till stor nytta i dina fortsatta studier av fåglar.

Har man dessutom fågelläten på en CD så blir det ännu bättre. Den enkla skissen som gärna kan vara en ”streckfågel” (s.k. streckgubbe), med olika uppfattade detaljer inritade och inskrivna kan jämföras med litteraturen och tidigare anteckningar. Det gäller att man har klart för sig vad de olika detaljerna på en fågel heter. Längre ner hittar du fåglar med detaljerna skrivna runt om. Lär dig de flesta så lär du dig samtidigt var du ska titta för att finna karaktärer på fågeln.

Bilderna visar två olika uppslag på hur det kan se ut i en anteckningsbok. Man gör anteckningarna efter eget önskemål och utseende.

Fåglar finns det i stort sett i varje naturtyp/miljö. Det kan vara mitt inne i centrum bland hus och torg, i trädgårdar, vid åar och vattendrag, kusten och öppna havet, odlingslandskapet, skogen osv. Varje naturtyp har sin speciella blandning med växter, insekter, däggdjur, fåglar och invånare. Fåglarna är anpassade att leva under vissa betingelser. Genom årtusenden har arterna blivit anpassade för att just där finns en viss sammansättning av näring. På det viset är fåglarna representerade överallt. Den tropiska regnskogen är den artrikaste och polartrakten den artfattigaste.

Blekinge kallas ofta för Sveriges trädgård. Detta beror på att vi har kust-, mellan- och skogsbygd. Lövskog, blandskog, barrskog, betade strandängar, skärgård, åkermark, åar, insjöar, ja i stort sett alla naturtyper utom kalfjäll. Ofta är det i gränstrakten mellan olika naturtyper som många fågelarter har sin hemvist när det gäller häckningsmiljö.

Blekinge är ett gynnsamt landskap under vintern med hyfsat milda vintrar vilket medför tillgång på föda för en lång rad arter. Blekinge ligger i södra Sverige vilket innebär att nyanlända fåglar från vinterkvarteren kommer först till Skåne och Blekinge.

	Till vänster en bild på odlings-landskap med bete. Den högra bilden visar på vass med kringliggande ekhagar. Mycket fina häckmiljöer!
	Betade strandängar och våtmarker hyser en fin balnd-ning av vadare och sjöfågel. Dessa är bra både under häckningen och strecket.

Under hösten är Blekinge ett utmärkt landskap att titta på fåglar. Flyttningen startar redan vid midsommar och fortgår långt in i november. Hela tiden är vårt landskap rast- sträckplats för hundratusentals individer på väg mot varmare, mildare områden.

Om man vill få ett år med optimalt med fågelobservationer och antal arter, då ska man fundera på när fåglarna kommer, lämpliga lokaler att se dom på under hela året. Från midsommar och under hela hösten så fungerar Blekinge och kusten som en ledlinje för de flyttande arterna. Sjöfågel, vadare, vitfågel sträcker i stora mängder ner mot Afrika via Blekinge. Längs kusten och då framförallt i västra delen ses och upplevs ett betydande tättingsträck mot SV.

Skogen är fattig på fågelarter under vintern, medan kustbandet hyser långt mycket mer arter. Dykänder och vitfågel håller längs med kusten och i skärgården. Örnar och andra rovfåglar övervintrar gärna i kustbygden. På fälten i väster och öster finns stora mängder gäss och svanar. I trädgårdarna finns ofta bra med matbord där utfodringen lockar till sig vinterns kvarstannare.

Våren uppvisar ett fantastiskt sjöfågelsträck som ska runda SO Sverige, dvs. Torhamns udde. Det är framförallt ejder, vitkindad gås och prutgås som passerar. Tättingarna landar efter en färd över Östersjön i de blekingska markerna.
Med den stora blandningen av miljöer så är antalet häckande arter tämligen stort. Man kan säga att Blekinge verkligen erbjuder fina förutsättningar att skåda fågel.

För att kunna göra en säker artbestämning så är det flera detaljer man ska titta på. En fågel som sitter still är givetvis mycket lättare att bestämma än en flygande fågel. Som nybörjar så ska man träna på vanliga arter som finns runt omkring i vardagsmiljön. Likaså när man är på en lokal där det finns ett bredare antal arter så kan man välja ut några få arter och studera dessa speciellt.
Man får genom åren en form av kunskapsbank så grundar sig på återupprepade observationer av fåglar. Dessa använder man vid bestämningar av alla arter, men framförallt ny bekantskaper. Denna känsla kallas bland fågelskådare för ”jizz”. Det är en blandning av alla de faktorer som du läst om här, årstid, biotop, vädersituation, storlek, läte, antal, beteende etc. Men kanske det allra viktigaste är att ha ett ”system” vid observationen. Det gäller att gå tillväga på samma sätt varje gång. Det kan vara hur näbben ser ut, vingbandet var det lång kort eller rent av färgstarkt, långa eller korta ben eller hur lät den.

På bilderna kan du se olika detaljer och var dom sitter och heter. Genom att lära sig dessa så blir det lättare att hitta karaktärerna.

På bilderna ser du exempel på fåglar och där olika delar är markerade. Att kunna dessa hjälper till vid bestämningen. När man kommer längre fram i studierna så kommer mera ingående detaljer att skapa intresse för skådaren. Det kan vara att titta på brämen på vingtäckare, slitaget i fjäder dräkten i förhållande till pågående ruggning osv.

Här finns några exempel att träna på.
Försök att titta på de olika delarna som nämns i bilderna ovanför.

Fågeln till vänster är tämligen enfärgad, sitter i ett träd. Storleken är inte den allra minsta utan så där mittemellan, som en kaja kanske. För det är bra att ha ”referensarter” när det gäller storleken. Ofta pratar man om stor som en stare, kaja eller gås. Denna är som en kaja. Färgen är ljust sandfärgad eller beige över i stort sett hela fjäderdräkten. Huvudet är nätt och runt i formen. Formen på fågeln är lite runt. Näbben rätt kort och svagt böjd neråt. Ögat är rött och på halsen kan man förnimma ett mörkt streck. Benen eller tarsen som syns har en köttfärgad nyans. Man kan få det till en liten duva, och det är en turkduva. Skulle det suttit en ringduva jämte eller bakom så hade en markant storleksskillnad setts.

Miljöerna som fåglarna observeras i hjälper till vid bestämningen.

Fågeln på högra bilden är en rätt liten fågel. Den sitter på en sten som mycket väl kunde vara i ett odlingslandskap som ute vid kusten. Det man kan konstatera är att benen/tarsarna är förhållandevis långa, näbben rätt kort. Den har en tydlig vit halsring med svart underkant. I pannan så finns dels en vit och dels en svart bläs. Runt ögat syns en tydlig gul ögonring. Ryggen och hela ovansidan är brun medan undersidan är vit. Handpennorna sticker ut lika långt som stjärtpennorna. Fågeln är en mindre strandpipare, en vadare som lever vid stränder, grusplaner, industrimarker med vatten i närheten.

En fågel som sitter på en sten vid vatten ger direkt att det inte är en sångare, rovfågel eller fink. Genom sin genomgående ljusgråa till vita fjäderdräkt så kan den ledas till gruppen vitfågel. Formen är bullig under magen och bröstet. Huvudet är runt och nätt med en spetsig lagom lång näbb. Fågeln i fråga har inte praktdräkt, dvs. den fjäderdräkten som gamla (adulta) fåglar har vid häckningen. När bilden är tagen är omöjligt att säga. Men för den som observerar fågeln vid detta tillfället ute i naturen så är årstiden en viktig del i bestämningen. Man måste då titta på de detaljer och teckningar som syns på fågeln. Här kommer kunskapen om de olika detaljernas namn in. Huvudet har teckningar som är en del i bestämningen. Färgen på näbben har också betydelse. Handpennornas längd i förhållande till stjärtpennornas längd är också viktig.
Måsen på bilden är en ung (juvenil) dvärgmås). Om detta hade varit en gammal fågel i häckningsdräkt hade hela huvudet varit svart. Det är först när dvärgmåsen ruggar nästa gång i övervintringsområdena som huvudet blir svart igen.

Två är klart olika fåglar. Den vän-stra vit och enfärgad vilket gör den svårare att bestämma. Den högra brokig med tydliga karaktärer, alltså lättare att bestämma.

Den brokiga fågeln till höger är inte svår att bestämma. Den har väldigt typiska hjässfjädrar som är nedfällda här. Man ser också att dessa är mörka i topparna. Kroppsfärgen är över manteln, halsen och huvudet beigt, sandfärgat eller rent av svagt orange. Vi människor upplever färger på väldigt många olika sätt. Resten av ryggen och vingarna är kraftigt tvärbandade. Man ser att undersidan och flankerna är ljusa. Näbben är lång och svagt böjd nedåt. Ögat som är mörkt har inga teckningar runt om sig utan är som en mörkt prick i det annars ljusa huvudet. Här rör det sig om en härfågel. Att den i detta fallet går i gräs är en vanlig biotop som härfåglar söker förda och befinner sig i.

Flygande fåglar är om möjligt ännu svårare att bestämma. Det gäller framförallt tättingar som ljudlöst och tyst bara kommer flygande. Men så fort den avger sig ett lockläte eller rent av sång så blir bestämningen mycket lättare. Där finns dock undantag där fåglar kan vara lättare och bestämma i flykten. Då är det karaktärer som är så tydliga att bestämningen sker omedelbart. Men även här finns falluckor som motljus, hastig observation, bakifrån etc..

Fågeln på vänstra bilden har en typisk siluett som direkt gör den lättbestämd, nämligen den kluvna stjärten. Långa rätt breda vingar gör att man direkt tänker på en rovfågel. Den är dessutom rödaktig i sin fjäderdräkt. Här är det en röd glada som ”ligger” i termikflykt, dvs. den kretsar på uppåtgående vindar. Handpennorna ute på vingarna är typiska för de flesta rovfåglarna. Vid just denna form av flykt så spretar rovfåglarna med ”hela handen”. Bakkanten på vingen är till största delen armpennor som i detta fallet bildar en förhållandevis rak kant. Teckningarna under är ett ljust parti långt ut på vingen och det är handpennornas inre del som är ljusa. Det mörkare bandet längs vingen är de undre hand och armtäckarna. Stjärten är ljust rödaktig, rätt lång och kluven. Det finns en art som har detta i Sverige och det är brunglada som är en betydligt svagare kluvenhet. Bröstet och undersidan är tegelröd med ett ljust avslut vid halsen och huvudet.

Flygande fåglar gör att bestäm-ningen kan vara svårare att göra. Därför är det viktigt att titta på rätt detaljer!

De två fåglarna som flyger i en miljö som starkt påminner om kusten är speciella i sin fjäderdräkt. Det som allra mest sticker fram är de knallröda näbbarna och bläsarna liksom de röda benen/tarsarna. Det andra är den enkla färgkombinationen av svart och vitt. Kroppen är vit i botten med ett svart huvud och ett stycke ner på halsen. Hand- och armpennorna är svarta med vita övre och undre täckare. När fåglarna flyger så kutar den på ryggen rätt ordentligt. Det är ett par gravänder med honan överst och hanen där nere. Hanen har en betydligt kraftigare bläs och knöl.

Att studera fåglar innebär att man egentligen ser på en massa fjädrar som sitter på en kropp. Dessa fjädrar är i hög grad betydelsefulla för en säker bestämning av fågelns arttillhörighet. Fåglarna har två olika typer av fjädrar, dels konturfjädrar som har med utseendet och flygförmågan att göra. Dels dunen som har till syfte att hålla värmen och skydda mot kyla. Vissa dun sitter helt under konturfjädrarna och har ingen flygfunktion. Utanför sitter de fjädrarna som bildar det vackra mönster och färgkombination som identifierar fågeln. Flera av dessa har dun i fjäderns nedre delar därför att alla fjädrar sitter utanpå varandra och bildar en effektiv takpannestruktur.

Konturfjädrar från vänster räknat knölsvan, skata, kanadagås, ?, ung knölsvan, häger, gräsand och berguv. Kan du klura ut den okända?

Stjärtpennorna har stor betydelse för fågelns förmåga styra i flykten. Dom bildar också en oftast väldigt tydlig form eller färgkombination som hjälper till vid säker art- och åldersbestämning. Rovfåglar har stjärten oftast utbredd vid termikflygning och då exponerar dom karaktärer och former som hjälper till vid bestämningen. En bivråk visar då sina tre tvärband, en gammal havsörn visar sin kilformade vita stjärt och gladan sin kluvna stjärt. En tornfalk har vid ryttlandet en vitt utbredd lång stjärt som visar tydliga tvärband i olika färger. Ängspiplärkan och sävsparven har vita yttre stjärtpennor som ofta syns vid flykten. Sävsparven klipper dessutom med sina yttre stjärtpennor och detta syns tydligt. Tjädertuppen spänner upp sina kraftiga och svarta stjärtpennor då den spelar för att imponera på tjäderhönan. Rödstjärten darrar med sin kopparröda stjärt precis efter landningen på en gren.

Stjärtfjädrarna har ofta en stor betydelse i bestämningen av fågeln. Den är också en viktig faktor när man ska åldersbestämma fågeln. Från vänster havsörn (subad), tjäder hona, tjäder tupp, ringduva och gök.

Vingpennorna har den allra viktigaste funktionen för en fågel, nämligen så att den kan flyga. Vingpennorna delas in i handpennor, som oftast är 10-12 till antalet och sitter längst ut på vingen. Därefter kommer armpennorna som är 9 till antalet och fortsätter in till kroppen. Där förekommer dock arter med betydligt fler armpennor upp till 30 st. Närmst kroppen sitter tertialerna. Några fjädrar som sitter längs kroppen över varandra.
Över hand- och armpennorna sitter större- mellan- och de mindre täckarna. På undersidan sitter följaktligen den undre täckarna. Deras placering bildar ofta ett mönster eller en kontrast mellan olika fjädergrupper som direkt ger en karaktär för arten.

	Armpennor från gravand som till-sammans bildar en vingspegel. Tre olika armpennor från hornuggla med sin lite varma gula ton.
	Bilden till vänster visar på den stora skillnaden mellan en armpenna hos en havsörn och en ringduva! Handpennorna till höger är beguv, ormvråk och hornuggla. Tonen i färgen hos ugglorna går i gult medan ormvråken går i gråbrunt.

Bilden till vänster visar armpennor från hornuggla. Det vita fältet på vänster sida täcks av den tvärbandade och därmed får vingen en tvärtecknad helhet. På den högra bilden syns handpennor från nötskrika, gröngöling och morkulla. Samtliga med speciella teckningar.

Fjädrarnas uppbyggnad är markerade på dessa arm och handpennor. Samma gäller för samtliga fjädrar fast alla har olika funktioner. Ytterfan på en rovfågels handpenna har med flygskickligheten att göra. Samma ytterfan på en konturfjäder har inte samma utseende och funktion. Armpennornas ytterfan är mera raka och jämna i formen.

Att samla på fjädrar gör att man kan få en rätt bra kunskap om var de kommer från för fågel. Det kan vara att man hittar en död fågel som blivit slagen av rovfågel eller på annat sätt död. Då kan man samla på sig fjädrar som gör att man vet var på fågeln dessa sitter. Hittar man en död gräsand så är det bra att kolla vingen och hur vingspegeln sitter och ”bildas”. Det är armpennornas teckning som tillsammans bildar en vacker blå vingspegel som i sin tur är karaktär vid artbestämningen. Så kan man hålla på och själv ska en bild och förståelse som definitivt hjälper en på vägen mot säkrare artbestämningar.

En väldigt viktig kunskap i konsten att bestämma vilken art som kommer och flyger förbi, sitter och sjunger i trädgården eller hörs om natten är lätet. Fåglarna nöjer sig inte med ett läte utan hat ett helt register. Lätet har för fåglarna mycket stor betydelse i olika avseende. För fågelskådare är det bra att ha kläm på dessa olika läten i olika situationer och tidpunkter.
Man skiljer på sången/revirlätet, lockläte, kontaktläte, varningsläte, flyktläte, tiggläte och sedan en massa andra mystiska läten. Inte minst den sk. skuggsången som kan höras in på hösten och rent av soliga dagar mitt i vintern.

Sången är det läte som hanarna använder för att tala om för andra hannar att detta är mitt revir. Det är alltså samma som revirläte. Det är ofta mycket svårt att som nybörjare ge ut i en blandskog, till en vassjö för att försöka bestämma fåglar på just lätet. Det är oftast en ljudkuliss med sång och kvitter. Att ha med en som redan behärskar detta är en klar fördel. Men för att börja någon stans så ta 4-5 arter och bestäm dessa säkert. Traggla in deras sång och andra läten. Fortsätt sedan med ytterligare ett gäng arter. Det tar flera säsonger (häckningssäsonger) innan det fastnar ordentligt. För det är just i samband med häckningen som hanarna sjunger.

Fåglarna har sedan mellan arterna lockläten och framförallt kontaktläten som gör att en artren flock håller ihop under strecket eller vid födosöket.
Under just strecket kan man höra typiska läten som förknippas just med streckperioden. Detta kan alltså också kallas för flyktläten. Flera arter har väldigt tydliga sådan. Exempel är svartsnäppan som säger ”tjuguett” eller trädpiplärkans ”bzzit”. Där finns många fler typiska flykt-, kontakt- och lockläten som man bara har att nöta på.

Varninglätet är också väldigt typiskt och kan mycket lätt kopplas till enskilda arter. En varnande ladusvala, sädesärla eller rödhake. Fiskmåsen som ser en rovfågel i närheten har ett intensivt läte så att man förstår vem som finns i närheten, men framförallt att det är fiskmåsen som varnar.

På kvällar och nätter i juni-juli så hörs tigglätet av katt- och hornuggla tydligt. Så bara genom att lära sig skillnaden så kan man särskilja vems ungar som tigger i mörkret.

Där finns många mycket bra CD-skivor i handeln med just fågelläten. Ett bra sätt är att efter turen ut i fågelmarkerna så sätter man sig i fåtöljen med fälthandboken, anteckningarna och lätena färskt i minnet. Sedan läser man om tex. svartsnäppan, tittar noga på de bilder eller teckningar som visar svartsnäppans utseende. På detta lyssnar man till lätet för att lite nöta in helheten.

Bland ett stort utbud av CD med fågelläten så är dessa tre mycket bra. Fågelsång i Sverige innehåller 90 olika arter. It´s in the air är en berättelse med Mark Levengood och tättingarna är bra för streckstudierna.

Fågelskådarna är organiserade i Sverige och övriga världen med riksföreningar och lokala föreningar/klubbar.

I Sverige är det Sveriges Ornitologiska Förening, SOF som håller samman organisationen. Man hittar mer om SOF på www.sofnet.org

SOF verkar för spridande om och skyddet av den svenska fågelfaunan. Samtidigt bedriver SOF forskning genom fågelstationen på Ölands södra udde, Ottenby.

SOF ger ut två olika tidskrifter "Vår Fågelvärld" och "Fågelvännen", som tar upp aktuella artiklar om fåglar. Det presenteras fina reportage från olika delar av Sverige och världen. Samarbetet med BirdLife International är väl utvecklat och är en central bit i föreningens arbete.

Vår Fågelvärld är riktad till fågelskådare som är aktiva.

Fågelvännen riktar sig till alla som är mer eller mindre fågelvänner. Den har artiklar som är mera allmänna i sitt innehåll. Dock väldigt bra innehåll!

Verksamheten, dvs. själva skådandet sker på regional och lokal nivå. Det är där verksamheten gror och spirar på många olika sätt. Det är oftast föreningsmöten regelbundet med bildvisningar, studiecirklar och diskussioner om i olika fågelfrågor. Exkursioner till hemmalokaler som till mera kända fågellokaler görs. Både på riksnivå som på regional nivå ges det ut tidskrifter till medlemmarna.

Här i Blekinge är det "Fåglar i Blekinge" som kommer ut med 4 nr/år och tar upp olika projekt, sträckräkningar, inventeringar, exkursionsreferat etc. I tidskriften finns också programmet för Västblekinges Ornitologiska Förening, VBOF www.vbof.se samt Karlskrona Ornitologiska Klubb, KOK www.kok-torhamn.se/ .

Till vänster Sveriges Ornitologiska Förenings båda tidskrifter "Vår Fågelvärld" och "Fågelvännen". Till höger "Fåglar i Blekinge" som man erhåller som medlem i VBOF.